Astrid och Magdalena

1970-talet är oljekris och Norrmalmstorgs-drama, men det är också tid för frigörelse för den som är hemmafru. Efter att sambe-skattningen tagits bort innebär ett eget arbete frihet. Och Astrid bryr sig inte om smutsen i ägg- och potatisaffären där hon får jobb, hon är glad att för egna pengar kunna köpa det hon behöver. Det spelar ingen roll om det är en stuvbit eller ett nytt kylskåp.

Maken John är emellertid sjuklig, sonen Ingemar går på sjön redan som sjuttonåring och i bakgrunden finns hela tiden sonen Jörgen som inte blev mer än sex år gammal. Det är dottern Magdalena som är Astrids ögonsten, och det är Astrid och Magdalena som är huvudkaraktärer i boken.

Livet blir emellertid inte som Astrid tänkt sig. Hon som ville resa och en gång få se bougainvillean blomma, får i stället en kronisk sjukdom som periodvis gör henne dödssjuk och sjukhusbunden.

Dottern Magdalena får ta ett stort ansvar, alldeles för stort för en tonåring. Panik-ångestattackerna kan hon inte tyda och förstå, men genomlider dem naturligtvis eftersom det inte finns något alternativ. Raggarna blir Magdalenas andra familj. I stora, ombonade bilar med hög musik kan hon slappna av och släppa problemen hemma.

När båda föräldrarna gått bort hamnar artonåriga Magdalena i en destruktiv miljö, hon har inte riktigt ork till något annat. Men även om de miljöer Magdalena hamnar i är destruktiva så är inte människorna hon möter det. Där finns ljusglimtar, inspiration, vänlig-het och hjälpsamhet. När vi lämnar Magdalena i sista kapitlet börjar hon så smått ta tag i sitt liv.

Astrid och Magdalena är kvinnohistoria, men också arbetar-, kultur- och samhällshistoria. På individnivå är det en historia om oro och längtan, om en mor och en dotter som i många avseenden är lika varandra. Båda vill mycket, har ett jävlar anamma och längtar till något annat än vad de har och försöker ta sig dit.

Boken bygger på min mammas dagböcker. Hon skrev varje dag från 1970 till 1982 då hon gick bort. Hon gjorde som så många andra som för dagbok: berättade vad hon gjorde, snarare än vad hon tänkte och kände. Som författare måste man därför hitta på känslor och tankar, liksom så klart dialoger.  

Flera personer har frågat mig Är jag med i boken? Svaret är nej till alla utom två "riktiga" personer. De båda har redan läst manuset. Men i övrigt måste man skapa ett fåtal romankaraktärer av många riktiga och viktiga människor, annars är det omöjligt för en läsare att hålla reda på dem alla.

Boken utspelar sig i Alingsås under 1970-talet.